När någon nära inte mår bra påverkar det även dig som anhörig. Som leg. Psykolog med mångårig erfarenhet av psykologstöd kan jag stötta dig som anhörig. Mottagning i Vasastan i Stockholm eller online. Varmt välkommen att boka tid för anhörigstöd!
Anhörig kan du vara som partner, vän, förälder, släkting, granne, barn eller kollega - du behöver inte ha en specifik relation till den drabbade för att kallas anhörig.
Oavsett vem vi är anhörig till och oavsett vad den personen drabbats av, får vi som anhöriga ofta ett stort ansvar att bära för någon annans psykiska och/eller fysiska mående. Det kan vara av både känslomässig och praktisk karaktär t.ex.:
Trots att vi är anhöriga till någon som inte mår bra behöver vi ändå få ha egna behov, önskemål, gränser och känslor. Du behöver:
Även om en stor del av vårt liv under en period handlar om att ta hand om den som är drabbad, behöver vi få känna att hela livet just nu inte bara handlar om det.
För många känns det som en självklarhet att stötta och hjälpa någon som inte mår bra som står oss nära. Ibland är känslan också att det inte finns någon annan som kan göra det. Då är det är lätt att vårt omvårdnadssystem aktiveras, och vi gör oftast allt vi kan för att försöka hjälpa personen att få lindring, stöd, tröst eller må bättre igen.
För många är det lätt att tänka att det är mest synd om den som är drabbad. Men det som ofta händer när omvårdnadssystemet aktiveras, är att vi tenderar att lägga våra egna gränser, behov och önskemål åt sidan. Beroende på hur mycket vi upplever att den drabbade behöver oss, och beroende på hur vana vi är av tidigare livserfarenheter att lägga våra egna behov åt sidan, kan vi som anhöriga i den här situationen komma att nästan helt glömma bort oss själva.
Du som är anhörig har ofta ett eget jobb/studier, egen familj, egna vänner och fritidsintressen att ta hand om. Ibland har du som anhörig också egna svårigheter med t.ex. ekonomi, relationer eller med somatisk/psykisk sjukdom/ohälsa. Många märker inte hur de börjar prioritera bort egna fritidsaktiviteter, vänner eller den egna hälsan.
Dessutom är det vanligt att anhöriga "glömmer bort" eller prioriterar bort egna starka känslor kopplat till att någon som står en nära inte mår bra. Kanske är du egentligen rädd, orolig, arg eller känner sorg. Många känner dessutom ofta dåligt samvete, otillräcklighet, maktlöshet, stress, utmattning eller ångest. Kanske känner du allt det och även annat, men får svårt att ta det på allvar när ditt fokus är på den drabbade.
Det kan kännas svårt att dela sina känslor med den drabbade, och har du ingen annan att prata med, blir du lätt ensam och situationen blir många gånger överväldigande.
Tanken på att prata med någon utomstående som anhörig kan ibland kännas skamlig eller som att gå bakom ryggen på den drabbade.
Att vara anhörig till någon som inte mår bra är ofta väldigt tungt, och blir ibland omänskligt tungt att behöva bära på egen hand.
Märker du att du inte hittar balansen mellan ditt omhändertagande och dina egna behov, eller om du upplever att situationen blir överväldigande och inte snabbt är övergående, är det en god idé att söka professionellt stöd hos t.ex. en psykolog.
Ibland känns det som att det inte går att hitta balansen i livet där dina behov och intressen kan få plats samtidigt som du är anhörig. Många märker inte direkt att det blivit så, utan det blir tydligt efter ett tag. Andra märker det snabbare. Du kan t.ex. märka det såhär:
Att söka professionellt stöd som anhörig innebär inte att psykologen du vänder dig till kan få din närstående att må bättre. Samtalsstöd handlar oftast snarare om att inte behöva vara ensam med sina känslor, tankar och frågor. Det kan handla om:
Samtalsstöd för anhöriga handlar om att ge lite plats för dig och dina känslor utan att för den sakens skull överge din närstående som inte mår bra.
Demens, eller kognitiv sjukdom som det numera heter, är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomar, t.ex. Alzheimer, Vaskulär demens, frontallobsdemens, Lewy Bodydemens eller Parkinsondemens. De olika demenssjukdomarna har lite olika förlopp och symtombild, vilket gör att det på vissa sätt kan skilja sig i hur det är att vara anhörig till någon med frontallobsdemens jämfört med att vara anhörig till någon med Alzheimer.
Men det finns också mycket som är likt. Många anhöriga upplever t.ex. starka känslor av att relationen till den drabbade blir alltmer ojämlik gällande omhändertagande, ansvar och känslomässigt eller intellektuellt utbyte. Många upplever sorg, rädsla och frustration, men också stress, utmattning och otillräcklighet. De flesta anhöriga blir också överrumplade av att ens bemötande gentemot den drabbade inte tas emot som tidigare, och många kan behöva stöd i hur det går att göra/säga istället.
Missbruk kan handla om substanser såsom droger eller alkohol, men kan också handla om annat, t.ex. spel, shopping, träning eller sex. Beroende på hur gammal personen är som missbrukar/är beroende och beroende på hur den personen bor och lever, kan olika många i personens närhet påverkas av missbruket/beroendet.
Den drabbade tenderar ofta att hålla missbruket/beroendet hemligt, vilket i många fall leder till försök till avskärmning gentemot anhöriga.
Som anhörig är det vanligt att göra nästan allt som krävs för att behålla relationen till den drabbade, och det är ofta väldigt svårt att veta hur en ska göra för att erbjuda stöd utan att samtidigt riskera att förlora relationen. Som anhörig är det vanligt att känna att det mesta av fokuset i livet riktas mot den drabbade. Det innebär ofta en mycket hög belastning av stress och förtvivlan. Det är också vanligt att känna skam och skuld över det som sker, och att försöka lösa det hela på egen hand.
Psykisk ohälsa är ett brett begrepp som omfattar mycket, från svåra psykiatriska diagnoser och tillstånd till "deppighet". Det kan ha pågått en kortare tid eller under flera år. Och det skiljer sig åt gällande hur det är att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt beroende på hur nära relation du har till den drabbade och hur den drabbade mår.
Det är dock väldigt vanligt att du som anhörig känner ett stort ansvar över att finnas tillgänglig/vara den som bryter ensamheten, känner stress över att försöka nå den drabbade känslomässigt och minska lidandet på något sätt. Men det är också vanligt att du som anhörig känner dig uppgiven, irriterad/arg, ledsen, maktlös, att du känner skuld, skam och otillräcklighet.
Det ofta svårt att veta hur du kan hjälpa på bästa sätt, speciellt om den drabbade inte vill söka vård. Då faller ofta ett stort ansvar på dig som anhörig att försöka lista ut vad som kan vara mest läkande och hjälpsamt.
Att vara anhörig till någon som inte mår bra har många likheter oavsett av vilken anledning din närstående inte mår bra, men det kan också skilja sig mycket. Det beror bl.a. på av vilken anledning din närstående inte mår bra, vilken typ av relation du har till den drabbade och om du ensam bär ansvaret som anhörig eller om ni är fler.
För att söka hjälp hos mig behöver din närstående inte ha någon specifik diagnos. Det räcker med att du identifierar dig som anhörig till någon som har det svårt och känner att du behöver stöd i det. Här har jag delat upp de former av anhörigstöd jag främst har erfarenhet av att arbeta med:
Somatisk eller kroppslig sjukdom handlar om alla sjukdomar som drabbar kroppen. Det kan vara allt från en förkylning till cancer.
Är vi anhöriga till någon som drabbas av en någorlunda snabbt övergående sjukdom behöver vi ofta ta lite mer av ansvaret i hemmet eller för övriga familjen, vilket kan vara nog så påfrestande, men är också övergående och något de flesta av oss klarar av.
Är vi däremot anhöriga till någon som drabbas av en allvarligare somatisk sjukdom såsom cancer, hjärntumör, ALS eller liknande, innebär det en betydligt större påfrestning på många olika sätt, Vi behöver hantera starkare och svårare känslor samtidigt som en större insats krävs av oss under en ofta oviss tid.
Som anhörig är det vanligt att känna chock över beskedet, svårigheter med att ta in det, sorg, orättvisa, ensamhet och skräck/panik/förtvivlan. Det är också vanligt att känna sig pressad, stressad och utmattad, men även maktlös inför att inte kunna påverka sjukdomen.
Vid samtalsstöd för anhöriga brukar jag ägna åtminstone det första samtalet, ibland fler, åt förberedande samtal. De handlar om att:
Anhörigstöd kan ske:
Blir ni fler än tre som kommer samtidigt är min erfarenhet att det sällan blir tillräckligt med tid att fördjupa det som tas upp. Därför har jag satt en gräns på mellan 1-3 anhöriga per samtal.
Hur ofta vi ses kan variera och det kan komma att ändras under kontaktens gång beroende på hur den aktuella situationen ser ut. Det här är de upplägg jag brukar rekommendera:
Anhörigstödet kan också vara mer sporadiskt och snarare ske vid behov.
Kommer du på ett enskilt samtal är längden på samtalet 50 min. Kommer ni två eller tre anhöriga tillsammans är längden på samtalet 90 min.
Hur länge en kontakt pågår är väldigt olika. Vissa känner sig hjälpta av ett samtal, medan andra känner behov av en längre kontakt. Det finns inga gränser för hur länge vi kan ha kontakt eller hur många samtal du har rätt till. Det går alltid att pausa en kontakt och sedan återuppta den.
Känner du att du vill avsluta kontakten brukar jag vanligtvis rekommendera mellan 1-5 avslutningssamtal. De avslutande samtalen syftar till att knyta ihop kontakten och sammanfatta vad vi arbetat med.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
